Irritationen från igår börjar lägga sig nu. Det känns inte riktigt lika hopplöst som igår. Har fått svar på jobsökningar så det är ju på väg åt rätt håll i alla fall.
Angående dagens rubrik;två dagar kvar till första advent. Eller ja, egentligen är det ju bara en och en halv, men ändå. Jag längtar efter att få tända mina/våra adventsljusstakar här hemma. Fy vad konstigt det kändes att skriva så, "våra" och "hemma" när jag är hos min pojkvän. Men så är det ju från och med nu, allt vi äger är "vårt" och "hemma" är där vi båda är alltid... Men det känns naturligtvis fruktansvärt bra. Är så lycklig att jag inte ens kan beskriva det. Trodde väl aldrig att jag skulle ha en pojkvän och än mindre vara sambo innan jag fyllt 21... Men så är trots allt fallet. Nu har vi hitat en lägenhet och hoppas på att vi får den. Det bir en perfekt julklapp till oss båda två i så fall. Och sen ska vi fira nyår i Åre. Blir toppen!
Som sagt, allt känns lite mer positivt idag.

Visste att det skulle bli svårt att skriva varje dag. Aja, så är det. Idag är jag bara allmnt irriterad. På vad? Jo, på att jag, liksom så många andra, har slitit häcken av oss i 12 år i skolan bara för att efter gymnasiet få svaret nej när vi söker till Högskolan. Jag hörde inte till gruppen som hade MVG i alla ämnnen, men mina betyg var bättre än många andras och så bra de kunde bli utan att vara någon lärares favorit eller liknande. Okej, det var lite orättvist så vi nöjer oss med att mina betyg var mer än helt okej. Jag hade ett bra snitt som jag själv trodde skulle kunna öppna dörrarna till många universitet SÅ jag skte lite här och var i hela Sverige, fräst journalistik och juridik, men även grafisk design o.s.v. Jag kom inte in på en enda utbildning. Tack för det televerket, ag stod utan utbildningsmöjligheter, utan jobb och utan pengar. Som tur var hade jag en reservplan, men besvikelsen var tros det stor. Hur kunde det bli såhär? Jag slet som ett dur, gjorde alltid vad jag skulle, skolkade aldrig nånsin och slet ihop ett snitt som många andra skulle li avundsjuka på. Och ändå får jag inte vidareutbilda mig? Vad är detta?
Men ja grävde inte ner mig, utan bestämde mig för att söka året därefter istället. Denna gången mer övertygad om att jag skulle komma in, det var ju ändå andra gången jag sökte. Kom jag in? Nej. Inte på en enda utbildning den här gången heller? "I Sverige har alla rätt till utbildning" Jaha, okej, på pappret bara då eller? För det är ju uppenbarligen så att det är bara vissa som ska få utbilda sig. Har du inte 18,0 i snitt eller mer så kan du hälsa hem. Du har ingn chans att komma in . Inte ens på enskilda kurser är det lätt att komma in.
När man sen ska söka jobb så har vartannat företag krav på utbildning eller erfarenhet. Hur ska man få den om man inte ens får utbilda sig? Nää, 12 år i skolan till ingen nytta alls. Så känns det just nu i alla fall.
Nu ska jag söka jobb och hoppas på att det kan ge nåt resultat på nåt sätt. Eller så får man väl gå på socialen resten av livet...

Visst är det härligt att jag har gjort alla tentor och att jag numer är ledig, men börjar bli lite rastlös nu faktiskt... Men snart börjar julens alla roliga saker att hända. Som nästa vecka ska jag julpynta. Det ska bli extra kul i år eftersom jag får julpynta min pojkväns lägenhet istället för mitt rum därhemma. Längtar. Och sen veckan efter det ska vi till Fredriksdals julmarknad i Helsingborg. Dit åker vi varje år. Höjdpunkten på året, massor med god mat, mysiga marknadsstånd och underbar julkänsla. Därefter är det slutspurt mot julafton som jag älskar mest av allt. Det är konstig egentligen, antingen så är man julmänniska eller så är man det inte verkar det som.
Idag har jag inte gjort så mycket vettigt egentligen. Jag går en kusr på Komvux för att komplettera mitt gymnasiebetyg. Samhällskunskap B... Inte så kul, men det får gå. Fick betyg på en uppsats jag skrivit; VG. Inte helt kasst med tanke på att jag lade ner väldigt lite tid på den. Just nu sitter jag och tittar på Flashdance. Det regnar ute, annars hade jag varit ute och gått istället. Nu ska jag fortsätta slappa lite. Sedan ska jag dansa ikväll...

Jo, jag försökte ett tag att skriva här, men det gick inget vidare. Mitt mål då var att skapa en modeblogg, men det är ju vad alla skriver om. Så nu ska jag bara skriva sånt som jag har lust att skriva om. Vi kan ju börja med en kort presntation här. Mitt namn på bloggen fick jag av en av mina mobbare under skoltiden. Fråga henne idag och hon skulle påstå att hon absolut inte mobbade mig, men det gjorde hon. Hon och många andra. I vilket fall som helst kan jag säga att de snarare hjälpt mig än stjälpt mig. De brö ner mig totalt, men samtidigt så fanns en gnagande tanke på att jag ville ge igen. Så när jag började dansa kände jag att jag fick ett övertag. Jag älskade att stå på scen och att vara i centrum. Därmed blev det lättare att stå emot alla dumma kommentarer eftersom när jag dansade kunde jag gå in i en annan roll. Det stärkte även mitt självförtroende och jag lärde mig ignorera det de sa. Visst svider det fortfarande när man får höra en och annan kommentar, men det känns inte lika jobbigt ändå. Nu är dansen en stor del av mitt liv och jag har för ett halvår sedan avslutat en ettårig dansutbildning. Terminen som gick provade jag på att läsa juridik. Väldigt intressant, men vete tusan om det är något jag orkar med i längden. Jag älskar att röra på mig och har allid haft svårt för att sitta still. Kanske skulle man satsa på nåt annat. Skulle ju helst vilja satsa på att bli dansare, men vågar jag det? Alltid den tanken, vågar man satsa på et yrkesom kanske bara ger betalt varannan eller var tredje månad?
Men nog pratat om det. Nu ska jag nog gå och köpa nåt gott att äta och sätta mig i soffan och njuta av Save the last Dance, en av de bästa filmerna som finns. Tycker jag är värd det efter att ha skrivit ett arbete om Utländska Statsskick...