Tillit

När jag var yngre litade jag till 100 procent, mer eller mindre, på alla människor i min omgivning. Visst var man försiktig och litade kanske inte på främlingar utanför familj och vänner, men ändå, det fanns alltid en öppnhet. 16-17 år senare har det ändrats-totalt. Jag kan inte säga att jag inte litar på någon alls, men mer elller mindre. När de närmaste håller undan saker och slutar prata med en är det svårt att hålla kvar tilliten. Jag vill inte gå närmare in på detaljer, det är inget allmänheten har med att göra, men låt mig säga så här; jag har väldigt svårt för att lita på folk numer! Det tar tid för mig att öppna mig, att ta in folk inpå skinnet och verkligen visa mig själv. Älsklingen är den enda som jag än så länge har öppnat mig för och då är dt ändå inte til 100 procent. Jag visar inte mitt verkliga jag. I mångas ögon kan jag ses som star kanske. Jag är envis, social och positiv för det mesta. Men det finns en annan sida också. Nu ska jag inte måla upp en bild av en människa ni som läser ska tycka synd om. Jag menar bara att vissa människor är inte värda att lita på. Jag tror inte att jag någonsin kommer att våga lita på någon helt och hållet nånsin. Det skrämmer mig, med tanke på att ett fungerande förhållande bygger på tillit. Men som sagt, även om min tllit till älsklingen är bräcklig så finns den med till 99,9 procent.
Jag skulle vilja säga så här till alla som eventuellt läser det här, visa att ni går att lita på och håll det löftet. Det är bättre att säga för mycket, även om det skulle kunna ses som sårande för den andra personen, det är bättre att bygga upp tilliten genom att säga för mycket, diskutera och lösa. Hellre det än att tilliten faller pga att saker kommer upp i efterhand. Det är lika mycket kärlek som att säga orden Jag älskar dig!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0