Det är dagens stora fråga. Har varit ledig hela helgen. Underbart. Längesen man var det. Men fick man vara i fred för det? Nej nej, då skulle hela tjocka släkten dra i en och det skulle ätas middag och pratas en massa osv. Trevligt, absolut. Skönt att slippa laga mat också. Men någon helg vore det faktiskt lite skönt att bara få vara, utan att göra något alls. Inte vara social alls. Bara ta det lugnt och strunta i allt runt omkring. Förlåt om jag låter som en tråkig gammal eremti nu. Absolut inte min mening. Jag tycker mycket om att umgås med släkten och att umgås med folk i största allmänhet. Men har man inte varit ledig på evigheter och längtar man efter att få vara lite incognito är det svårt att vara jätteglad och jättetrevlig när man blir tillfrågad om man vill komma hem en stund.
Men nu är det slut på gnällandet, det kommer ju många fler helger när jag/vi kan vara för oss själva.
Nu ska jag skriva klart min introduktionsuppgift och sedan bara slappa hela kvällen. Tänkte springa först, men är nog inte så sugen på det idag faktiskt... Kan behöva en dags vila i veckan kanske.

Eller okej, inte riktigt. Imorgon är det mitt i veckan. Men det är en bit på väg i alla fall. Vaknade tidigt idag. 6:50. Älsklingen skulle gått upp 6:25... Så jag väcker honom och snäll som jag är erbjuder jag mig att köra honom till jobb. Snacka om att köra på känn. Nä, men nästan. Det gick i 60 nästa hela vägen och mina sömndruckna ögon fick anstränga sig ordentligt. Men han hann i tid. Tyckte jag var rätt snällt av mig faktiskt...
Sen kunde jag naturligtvis inte somna om. Så jag gick upp och tittade på Disney Channel nån timme.(nej, jag skäms inte för att erkänna det. Och hallå, vem gillar inte tecknat, helt ärligt?) Sen läste jag lite kurslitteratur och gav mig av till skolan. Det ingen hade påpekat för mig var att det var alldeles för varmt ute för svarta leggings och en svart kavaj. Så halvvägs till skolan var jag tvungen att slänga av mig kavajen för att inte vara 100% genomsvettig när jag kom fram. Nu blev jag bara 98% genomsvettig... Fy f*n vad hemskt det är att sitta på en föreläsning och känna sig äcligt varm och känna en rännil av svett leta sig nerför ryggen. Förvisso innanför tröjan, men man vet ju ändå att det syns... Usch. Skulle ju kunna ta bussen, men snålheten bedrar mig där så det blir helt klart cykel ett tag till, svetten till trots. Inte så kul, men vad gör man inte som fattig student?
Nu ska jag sätta på mig en bikinitop och sätta mig på balkongen och njuta av det som jag tror är sommarens sista uttdragna andetag.

Måndag. En dag hatad av allt och alla. Skola, arbete och kaos, en del av vardagen helt enkelt. Men jag klagar inte så mycket-än. Jag trivs rätt bra med min situation. Försöker göra mitt bästa resultat någonsin och ska jobba 100 procent för högsta betyg.
Helgen bestod av jobb och firande av 18 månader. Både positivt och negativt firande... Av alla j*vla helger blev det bråk just den här helgen. och jag förstår inte varför det händer lite väl titt som tätt just nu. Eller okej, bråk är väl att ta i, men att slänga käft... Inte särskilt kul. Men eftr det var allt underbart. Hela söndagen var mysig och romantisk på alla sätt. Jag har verkligen världens finaste pojkvän. Så varför tvivlar jag? Tvivlar? Jo, det är just det; jag tvivlar. På oss, på förhålladnet, på honom. Är det verkligen vi för allid? Är vårt förhållande så bra som många verkar tycka. Är han verkligen trogen i alla lägen? Enligt alla veckotidningar skaman ge upp sitt förhållande om man tvivlar. Men eftersom mina tvivel snarare handlar om mitt sälvförtroende än förhållandet i sig så vägrar jag ge upp. Jag älskar honom och att känna att han älskar mig är det mest underbara som någonsin hänt mig. Så mina tvivel handlar snarare om att jag inte kan förstå hur han vill vara med en person som anses ful, konstig och allmänt missanpassad. Jag älskar vårt förhållande och jag vet att han gör det också. Han skulle aldrig skada oss, men min självuppfattning vill inte lyssna till det örat. Så tills mitt sargade själförtroende helt läkt ihop så kommer alltid tvivel att vara en del av vårt förhållande. Kanske är det bara i en vecka till kanske en månad, kanske för alltid...