Ibland känns allt hopplöst, inte sant? Man vill bara krypa ner under täcket och gömma sig. Som när man var liten och trodde att man blev osylig om gömde sig under täcket eller höll händerna framför ögonen. Men allt har en ände, trots att det är svårt att tro. Gräl tar slut, tystnad blir till prat, konflikt blir till lösning. Så känns det för mig just nu. Jag vill inte skriva om nåt eftersom jag vill hålla de mest intima delarna av mitt privatliv just privat. Men det är inget som gjort mig deprimerad, men lite nere och ledsen kan jag ju inte neka att jag varit. Nu verkar det dock som att jag funnit änden på allt det här. Och jag kan lova att det är en lättnad!
Hann skriva en rad mellan Simpson-avsnitten. Nu ska jag dock krypa tillbaka upp i soffan och mysa med älsklingen.