Jaa, har gåt och funderat på att blondera mig hur länge som helst nu. Är så himla sugen på att byta hårfärg. Jag är ju ganska ljus i mig själv så att bli ännu lite ljusare vore kul att testa. Har ju varit kastanjebrun i håret innan så varför inte testa åt andra hållet nu? Längtar efter att få klippa mig också. Håret är helt äckligt slitet. Har inte hunnit med att klippa mig på ett bra tag nu. Inte bra alls. Men snart, snart, snart ska jag klippa mig. Och kanske färga håret då också...
Vad har hänt på sistone? Tjaa, det har varit fullt upp som det kanske märks, med tanke på min inaktivitet här på bloggen. Det är kul, men det är inte prio nummer ett som för många andra. Jag gör det bara för att det är kul. Tentan gick bra, hoppas jag. Och mina uppsatser har blivit godkända. Så nu börjar livet ta form igen. Usch, jag avskyr svackor. Varför kan inte allt bara vara enkelt? Snacka om välkommen till vuxenlivet. Men jag vet inte om jag vill vara vuxen längre faktiskt...
Trots det har jag ju en hel del s.k vuxenpoäng; sambo, körkort och ICA-kort, bara för att nämna några. Suck. Aja, men det finns många fördelar också. Att bo ihop med den man älskar är fantastiskt. Bara att få vakna upp av att någon kramar en och viskar godmorgon i örat är helt underbart. Och att ha en som ringer minst en gång omdagen bara för att höra hur det är. Vad sockersött det blev nu då. Men det är ju också sån jag är, en hopplös romantiker som älskar att se på såpor o.s.v. Det finns inget bättre än när något romantiskt gör sig påmint mitt i vardagen. Nu är ju inte älsklingen världens mest romantiska kille 24 timmar om dygnet. Men å andra sidan tror jag faktiskt att jag skulle tröttna till slut. Kanske inte första veckan, månaden, året, men sen skulle det nog bli lite tjatitgt, för att inte säga hur förtsägbart det skulle bli; "Hm, undrar om han ska ge mig rosor idag...Nej, mend et gjorde han ju för två dagar sedan. Kanske en chokladask? Nä, men vänta nu, det fick jag ju förra veckan när jag kom hem från jobb." Ja, ni fattar vad jag syftar på.
Efter det utlägget kan jag ju även nämna att jag asade med älsklingen på konstrundan på påskafton. Om än motvilligt så följde han med utan allt för mycket tjat. Och hör och häpna, han tyckte det var helt okej och kan tänka sig att göra det igen nästa år! Nej, jag lovar, jag hotade honom inte eller något sådant nät han sa det. Visserligen blev jag själv ganska förvånad, trodde detta skulle vara första och sista gången han följde med. Men är jätteglad över att jag hade fel.
Nu ska jag skriva ännu en uppsats. Känns som att jag inte gör så mycket annat numer, eller hur?